its forever..
When we laugh and we cry its together,
trough the rain and the stormiest weather
we're gonna still be as one its forever, it's forever.
Alltså.. det är för mycket känslor inom mig just nu.
Måndagskvällen skakade om hela min värld och allting är upponer just nu. Verkligen upponer.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare just nu, det tar tid innan man kan släppa det.
Jag önskar att jag inte behövt säga hejdå en gång till, och än en gång inte veta om det är sista gången man säger det, nånsin.
Det finns ju inga som helst garantier?
Med sånna avstånd är chansen nästan större att vi inte träffar dem igen än vad den är att vi gör det. Och det gör ont att inse det. Svinigt ont. Det gör så jävla ont att tårarna börjar rinna av bara tanken på det.
Jag tror ingen riktigt kan förstå den vänskap vi har byggt upp. Ni tänker säkert att "vadå ni har ju knappt träffat dem något", men jag kan säga er att trots det, så gör sånna här upplevelser att vänskapen blir så djup att man inte behöver träffas för att veta hur stark den är. Jag menar, jag hade inte träffat Enzo, Luis & Leopoldo på 2½ år, och ändå, så fort vi såg varandra så var allting så enkelt, det var inga komplikationer, allting vara bara som det skulle och när de kramade oss kändes det som att vi alltid hade varit med dem. Jag vet att det är svårt att förstå förens man har varit med om det själv. Men det skär fan enda in i hjärtat att behöva säga hejdå till dem igen, utan några garantier....
Aja, nog om det för tillfället.
Idag hade vi uppvisning med gymnastiken :)
Det var riktigt skoj och alla mina gymnaster var så himlans duktiga! grymt stolt tränare är jag!
Och nu är vi lediga, kunde inte kommit mer lämpligt. Jag vet inte varför men på senaste tiden har jag blivit så trött på allting som har med skolan att göra, så att jag riktigt längtar efter minsta lilla ledighet vi får.
Jag orkar inte skriva så mycket mer just nu, Pusssvejs
trough the rain and the stormiest weather
we're gonna still be as one its forever, it's forever.
Alltså.. det är för mycket känslor inom mig just nu.
Måndagskvällen skakade om hela min värld och allting är upponer just nu. Verkligen upponer.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare just nu, det tar tid innan man kan släppa det.
Jag önskar att jag inte behövt säga hejdå en gång till, och än en gång inte veta om det är sista gången man säger det, nånsin.
Det finns ju inga som helst garantier?
Med sånna avstånd är chansen nästan större att vi inte träffar dem igen än vad den är att vi gör det. Och det gör ont att inse det. Svinigt ont. Det gör så jävla ont att tårarna börjar rinna av bara tanken på det.
Jag tror ingen riktigt kan förstå den vänskap vi har byggt upp. Ni tänker säkert att "vadå ni har ju knappt träffat dem något", men jag kan säga er att trots det, så gör sånna här upplevelser att vänskapen blir så djup att man inte behöver träffas för att veta hur stark den är. Jag menar, jag hade inte träffat Enzo, Luis & Leopoldo på 2½ år, och ändå, så fort vi såg varandra så var allting så enkelt, det var inga komplikationer, allting vara bara som det skulle och när de kramade oss kändes det som att vi alltid hade varit med dem. Jag vet att det är svårt att förstå förens man har varit med om det själv. Men det skär fan enda in i hjärtat att behöva säga hejdå till dem igen, utan några garantier....
Aja, nog om det för tillfället.
Idag hade vi uppvisning med gymnastiken :)
Det var riktigt skoj och alla mina gymnaster var så himlans duktiga! grymt stolt tränare är jag!
Och nu är vi lediga, kunde inte kommit mer lämpligt. Jag vet inte varför men på senaste tiden har jag blivit så trött på allting som har med skolan att göra, så att jag riktigt längtar efter minsta lilla ledighet vi får.
Jag orkar inte skriva så mycket mer just nu, Pusssvejs
Can't you see it in my eyes? That this might be our last goodbye.
Kommentarer
Trackback
