'johannalanzen

Snart åker vi, nu är det bara två dagar kvar tills vi sitter på flyget till Sunny :)
Hur underbart kommer det bli? Helt otroligt tippar jag på. Jag åker ju med Louise o Sofie, då kan det knappast bli annat :)

Men jag måste erkänna, känslan sitter inte där än.. för det första känns det överhuvudtaget inte som att vi verkligen åker i övermorgon, och för det andra är det fortfarande för mycket mörka känslor inom mig som liksom förbjuder det där glädjeskriket att komma ut.
Det är hemskt, jag vill känna suget i magen, istället för klumpen.. Jag vet ju hur kul vi kommer ha, det har vi ju alltid.. men varför kan det inte kännas bra då? Varför ska det tvunget kännas så himla konstigt?
Åhh.. låt mig bara bli av med denna känslan snart för det är så jävla jobbigt. Den drar ner mitt humör så fruktansvärt mycket så blir alla omkring mig lidande. Hur rättvist är det då? Alla andra ska slippa det, förlåt jag önskar att jag kunde vara lite trevligare, men förtilffället går det inte.
Jag är ett pain in the ass här hemma jag vet det och jag vill inget hellre än att vara den där trevliga lilla dottern igen men jag kan inte hålla alla känslor inne.
Jag försöker, men jag exploderar, det är verkligen överfullt med känslor och frågor inom mig, frågor som alltid kommer förbli obesvarade.
Snälla tomhetsjävlakänsla släpp iallafall för ett tag så jag kan få känna suget av  resan nu bara i några dagar!! Sen kan du om du så jävla tvunget vill komma tillbaka men låt mig vara bara ett litet litet tag. För helvete.

ÅÅååh så mycket känslor som kom ut nu ¨helt plötsligt då, Förlåt alla läsare men fyfan va skönt det var. Att få ut lite ur sig iallafall.. avreagera sig. Det behövde jag, och kommer behöva framöver, så till alla i min omgivning, ni får faktist ursäkta om jag får hysteriska utbrott lite då och då nu i framtiden för jag kan inte kontrollera det längre.

Imorgon börjar skolan också. Blandade känslor inför det med, jag tycker det ska bli väldigt skönt att komma in i lite vardagsrutiner igen , att ha något att göra varje dag. Samtidigt känner jag en rädsla för hur det ska bli, varför? Jag har ju aldrig trivts så bra i en klass som jag gör i min, så vad finns det att oroa sig för? Äh.. överkänslig är nog det enda ordet just nu. Ska iallafall bli väldigt kul imorgon att träffa alla igen och få höra vad folk har haft för sig i sommar.. Och så träffa de nya lärarna , (och de gamla förstås) det är ju alltid trevligt. Dessutom känns det ju faktist som att jag inte behöver tänka så mycket på ångesten inför alla prov och sånt än, för jag har ju en veckas sommarlov till bortsett från imorgon & tisdag då. Så det får bli ett senare (möjligt) problem. Nu får det bli ljusa happy tankar som gäller! Fram tills resan är över tänker jag bara tänka positiva tankar, allt annat rensar jag bort!

Oscar, du vet dock att du finns i tankarna alltid, men jag ska försöka tänka på allt positivt istället för det negativa, men du glöms aldrig bort. jag kommer tänka på dig varje dag och extra extra mycket på flyget, då är jag nära dig ju! Närmre än nu, :) Jag hoppas verkligen att du har det bra, det är det enda jag bryr mig om. Visst önskar jag att du kom tillbaka, men sålänge du mår bra så mår jag hyfsat.. Ler du så ler jag, Är du glad så är jag.

Nu ska jag lägga ner allting som ligger på min säng ner i min resväska, åh vad jag har svårt för att packa rätt!
men det måste läggas ner, för jag ska ju kunna sova i sängen inatt, ;)
WEEEI, vi åker verkligen snart nu :):)

Pusspuss,

vill avsluta detta extremt känslosamma långa inlägg med den dikt som fanns med i Oscars dödsannons,
de kunde verkligen inte hittat en bättre dikt för den stämmer till 100%..

Inget farväl, inga medvetna ord.
Så fort och tyst, gick du bort från vår jord.
Här går vi i rester, ur din svunna värld,
bland tankar och minnen som färgat din färd.
Allt som du älskat oss bilder nu ger,
Du talar och skrattar, vi minns dig och ler.